Hon har ännu inte börjat krypa men jag tycker inte att hon behöver ha nå brått, det e ju lugnare för mig då, heh.
Vi trivs så bra Emma å jag att vara hemma på dagarna. Tycker veckorna bara suuusar iväg å vi har fullt program hela tiden. Strävar iaf efter att bara ha ett "program" per dag, lätt blir det att man stressar isf.
Hon håller på att få sin tredje tand, nu uppe i munnen. Å den har bråkat massor, hon har varit väldigt lessen å klängig. Men nu idag, så MÅSTE den komma fram, tycker det e sååå lite tandkött kvar framför tanden, så något måste nog hända snart.
Känns så hjälplöst när man ser att hon har ont å man inte kan hjäpa. Har iaf doppat tutten i flytande panadol när hon ska ut å sova på dagen, ger lite "lokalbehandling" av tandköttet då. Hon sover bättre då.
Förundras över denna känslovåg som kommer över en ibland. Tänk att man kan älska något så mycket, så man sku kunna gå genom eld för. Det tar mej allt till tårar ibland när jag tänker att vi har fått vår Emma. Å nu e det ju så självklart att det var just hon vi skulle få. Inte någon annan. Vi som trodde det skulle bli en pojke, eller jag hade önskat att om det blev en tös så skulle vi döpa henne till Eleonora. Men nu, med facit i hand, så är det ju självklart att det var Emma som skulle komma till oss.
Tiden går så fort å jag njuter varje dag att få vara nära vårt älskade mirakel.
