Förlossningen

Antar jag får börja plita ner om förlossningen så länge den e i färskt minne. Tiden vill bara vara lite knapp å man hittar ju inte alltid ro till att sätta sig ner å skriva. Men jag vill ha det skrivet för man glömmer ju lätt med tiden.

Den 18 Maj en 16-tiden började jag känna av värkarna. Slemproppen gick tidigare på dagen. De höll sig oregelbundna men konstanta. De kom allt mellan 7-20 minuter emellan. Jag kände mig ivrig, äntligen var det på gång. Jag hade ju gått 6 dagar över tiden så det kändes skönt att det började hända något. Det kunde ju vara falskt alarm men något hände ju iaf. Jag kände mig trygg här hemma, klarade galant av värkarna med att andas igenom dem. Kändes då så mycket bättre än den molande värken jag hade haft tidigare på dagen.

En 23-tiden på kvällen började jag märka att jag läckte fostervatten, bara lite men jag ringde till BB å kollade med dem. De tyckte jag skulle komma in å kolla upp det. De kan ju med en sticka ta prov å se om det faktiskt e fostervatten. Jag frågade vad de gör om det är det å den vänliga sköterskan i telefon sa att de tar ett infektionsvärde och om det är förhöjt ger de en antibiotika. Jag konstatera att nå labbprov tas ju inte inatt för labbsköterskorna har ju dejour å jag tvivlar starkt på att de kallar in någon för att kolla mitt infektionsvärde. Så jag frågade om det är okej att jag försöker sova här hemma några timmar å komma in på morgonen istället. Det var det. Några timmars sömn fick jag iaf. Så en 6 tiden på morgonen for vi in. Samma sköterska som jag talat med i telefon tog emot oss å vi fick börja med en CTG-kurva. Kändes skönt att höra babyns hjärtljud. Man vet ju att allt e okej då. Såklart så hade jag inga kraftiga sammandragningar när de mätte. Efteråt undersökte hon å testade för fostervatten.Testet visade ett svagt svagt plus så hon tyckte jag skulle lämna in. Till min glädje så sa hon att jag var öppen 3 cm. Yes, tänkte jag. Vi kommer att ha ett barn i famnen innan eftermiddagen. Eller nåt... :) BB-väskan hade vi lämnat där hemma, vi bor knappa 1 km från sjukhuset, så vi bestämde att vi hämtar den å åker tibax till BB sen. Väl hemma meddelade jag åt mamma å svärmor att nu e det på gång. Snart så e hon här.

Vi åkte tillbaka till BB, igen togs en CTG kurva. Bebbens puls sjönk plötsligt lågt när J å jag följde med kurvan. Till min lättnad så berodde det på att apparaten snappade upp min puls. Efter det fick vi gå till familjerummet. Värkarna var ännu oregelbundna. Jag fick antibiotika via dropp p.g.a. att mitt infektionsvärde var lite höjt. Sen lag de på värkstimulerande dropp, endast svagt. Å jag trodde fullt ut att det skulle räcka för att starta förlossningen. Heh...
Vid en 11-tiden blev värkarna regelbunda. Vid 12-tiden undersökte de mig och jag var 5 cm upp. Jag var laddad som tusan, trodde att dethär går ju fort som fan. Snart har vi vår efterlängtade dotter hos oss. Barnmorskan ville dock höja på droppen för att snabba på allt lite. Jag fick in en eva-stol och stod å gungade i flera timmar. Hade bara en tanke i huvudet: NER, NER, UT UT! Hade ju läst att ju mer man e upprätt desto fortare sjunker barnet ner. De kom å kollade sammandragningarna med CTG med jämna mellanrum. Det kändes skönt att höra babyns hjärtljud, man visste att allt var okej då. P.g.a. att jag var kopplad till dropp hela tiden skippade jag duschen, hade varit så krånglit att stå där med ena handen utanför duschen. Tyckte jag klarade värkarna galant, stod å gungade med bäckenet å bara andades genom värkarna. J vilade mellan varven. Jag hade inte ro för det. Men tyckte att han kan spara sin kraft till senare. Ett par gånger fick han nog ner mig i sängen, trött var jag men kände att allt stannade upp när jag lag mig ner.
Tror de undersökte mig en 15-16-tiden å då var jag fortsättningsvis bara öppen 5 centimeter. Då brast det för mig, värkarna hade nog blivit starkare å de höjde droppen ytterligare. Men då tog min "laddade inställning" slut. Hade ju trott att jag åtminstone skulle ha öppnats ett par centimeter. Men nej då... Tårarna rann en stund, J var suverän å peppade å tröstade mig så jag fick nya tag. Kämpade vidare dock utan någon smärtstillning, tyckte det gick bra ändå. Vi testade att massera mig i ryggslutet när värkarna kom men tyckte inte det gjorde någon stor skillnad.
En 18-tiden bad jag att få smärtstillande av ngt slag, började med lustgas. Vilket moln man kliver in i när man sippar på lustgas. Tyckte det fungerade ganska bra men hade svårt att veta när jag skulle börja för värkarna kom så snabbt. Gasen hann inte göra någon värkan när jag började för sent. Så det slutade med att jag sipprade i mig lustgas så fort jag inbillade mig att en värk var på väg. Men, bättre än inget allt.
Klockan 20-tiden fick vi kvällsmat å då började det bli oumbärligt. Hann inte bita en tugga av smörgåsen heller innan en ny värk kom. Barnmorskan kom in å jag sa att nu får de nog börja kalla in anestesiläkaren för nu vill jag ha en epidural om jag alls ska ha nå krafter att krysta sen. Hon ville undersöka mig före å på samma gång lag hon fast skalpelektroden på babyns huvud så de kunde följa med babyns puls och ekg. Då var jag 6 cm öppen. Barnmorskan sa att vi fick flytta till förlossningssalen, jag hann bara stiga upp ur sängen så FORSADE det fostervatten. Hon fick leda mig in i salen å värkarna blev otroooooligt intensiva på en gång. Plus att jag hade ju ingen lustgas att andas in på vägen dit. Stod vid fönstret brevid sängen i förlossningsalen å VÄÄÄÄNTADE på att hon skulle koppla på gasen. Värkarna blev på en gång intensiva, då kände jag verkligen de som alla talar om att man sjunker in i sig själv. Allt annat var som ett dovt brus. Kunde knappt få fram något. Kämpade på några minuter med kraftiga värkar. Barnmorskan tyckte de hade blivit så intensiva så hon ville undersöka mig igen. Värkarna fick sin förklaring, på 10 minuter från att jag gått till förlossningssalen hade jag öppnats 2 cm till, var nu 8 cm öppen. Bm frågade om vi skulle kalla in anestesiläkaren men jag visste att det skulle ta för länge för läkaren att hinna dit, det var ju mitt inatten å de kommer hemifrån. Så jag sa att vi struntar i epiduralen, det var för sent. Jag körde med lustgas istället.
Minns att jag tänkte när värkarna kom att vad gör de om jag inte orkar mera. Smärtan var ju otrolig å man glömde faktiskt vad man egentligen arbetar för. Man föder ju fram sin bebis, men jag var helt fokuserad på varje värk. Vi varvade ju tre skift av barnmorskor. Barnmorskan som förlöste vår lilla tös kom en 22-tiden i jobb. Hon var underbar. De hjälpte mig upp, å ni kan tro det var inte lätt att utföra, =) Stod å vajjade å hängde över eva-stolen. Mera fostervatten kom å denhär gången var det grönt. Hörde i bakgrunden att barnmorskorna skulle förbereda sugen så att de får suga bebisen direkt när hon kommer ut.
J var ett stort stöd, kändes otroligt tryggt att ha honom nära. Jag stod å tryckte huvudet in i magen på honom varje gång en värk kom, heh.
Hade en liten flik som inte ville ge sig men bm fick skuffat den åt sidan så att jag äntligen fick börja krysta.
Krystningsskedet tog strax över en timme. Jag hade ju så stort tänkt att jag skulle stå på knäna när jag krystade men man låg ju bara där. Var otroligt trött. Krystandet kändes ändlöst, ville bara att bm skulle säga att nu är det nära. Det gjorde ju inte egentligen ont, kändes bara väldigt tungt. Eller ont gjorde det väl, men det var ju en bråkdel av hur de sista centimetrarna i öppningsskedet kändes.Var tacksam att de påminnde mig om att snart kommer barnet, hade nästan glömt bort varför jag var där. Man e så fokuserad i allt, smärtan, tröttheten å allt annat.
Bm frågade av J om han ville se huvudet, -nej, ropade vi nästan i kör. Vi hade bestämt från början att regionen i söder hade han inget ärende till.
-Vill mamma se då? Frågade hon -Vill du ha en spegel?!?!
-Nej, tack blev mitt svar. Kände att det var det sista jag ville se. Men jag gick med på att känna. Har förstått att det är peppande när man får känna huvudet. Jag blev egentligen lite småsur när jag kände huvudet, hade ju trott att det var halvvägs ute, men nehepp. Knappa 3 cm i diameter kände jag. Hursomhelst så kändes det ganska otroligt att jag kände huvudet på vår dotter. Mycket hår hade hon!

Sneglade i något skede på klockan å såg att hon var 23.30. Fick en kick av det, tänkte att tösen ska ut under detta dygn, ville inte ligga här nå mer. Plötsligt kände jag en intensiv smärta i underlivet å tänkte att nu får det vara nog, nu orkar jag inte mer. Hörde att de hade lagt på sugen, kunde inte förstå varför, innan jag hörde en bebis som skrek. HON VAR JU UTE! Klämde i ett par gånger till å då kom hon. Ögonblicket som jag för evigt kommer att ha färskt i mitt minne. De la henne på min mage å allt kändes som en dröm. Både jag å maken flämtade av förvåning och glädje. Vilket mäktigt ögonblick, måste garanterat upplevas. -Men... hon e ju perfekt, sa maken. Å det var hon ju. Hade aldrig i min vildaste fantasi trott att jag kunde få en så vacker dotter. Hon e den vackraste människan som finns. Å all smärta e ju som bortblåst, man e otroligt trött men känslan e ju underbar. Man pumpar av adrenalin. Efterskedet var ju kanske inte det härligaste men rent ut sagt så brydde jag mig inte ett skit. Hade ju en liten ny varelse på min mage. Den 19 Maj klockan 23.37 kom vår vackra dotter Emma! 4005gram och 51 cm bara kärlek! =)

Pappa satt med henne i sin famn när jag stuvade ner mina smörgåsar som smakade himmelskt. Var skakig efteråt å otroligt trött så aptiten var inte den bästa, men man behövde all energi man kunde få. På skakiga ben gick jag med stöd till duschen som kändes ljuvlig. Tror aldrig det har varit så skönt att duscha. Vi fick gå tillbaka till vårt familjerum å sova natten där. Följande dag skulle vi få gå till ett nytt rum. Blev ingen sömn den natten, fast man var trött. Man låg nog bara å beundrade vår lilla tös.

Imorgon är hon 2 månader. Tänk va fort tiden går. Nu har man landat. Största delen av alla omtumlande hormoner har lagt sig. Kan ärligt säga att trodde aldrig att man kunde känna sådan kärlek men på samma gång är man i en känslostorm över den stora förändringen i ens liv. Men varje dag med Emma är en gåva. Vi har äntligen fått vad vi längtat efter. Det går inte en dag som jag förundras över hur vi har kunnat få en sån fin dotter, som e så perfekt. (Alla tycker ju såklart att ens egna barn e perfekta, jag vet) Men... känslan man har, den kärlek man känner. E obeskrivlig. Först nu börjar man ha förståelse över ens egen mamma. Vilka bekymmer å orosmoln hon vilat på. Det e nu man får känna på den, den eviga kärleken till sitt barn.

Usch va dålig jag e

E extremt dålig på att uppdatera här. Men vi mår sååå bra. Magknipen har lagt sig å jag njuter varje dag med vårt lilla mirakel. Det har varit väldigt varmt nu de senaste dagarna, för varmt för att vara ute med vagnen. Förmiddagen å kvällarna e det lite svalare.
Tösen sover som en stock. Vågar knappt säga hur bra hon sover...men här kommer det...hon sover heela natten, vanligtvis. Mellan 9-10 timmar. Ammar henne för kvällen en 20-21 tiden. Efteråt lägger jag henne i säng. Där ligger hon i allskönsro tills hon somnar av sig själv. Å sover till en 6.30-7.30 tiden. Njuter av varje natt för man vet inte hur fort det kan ändras. Hon kan nog vakna en 4-5 tiden å ligger å stonkar, stönar å krystar men är ändå nöjd. Det är nog främst mammas mjölkmaskin som vill att hon ska börja äta. ;o)

Det e en otrolig värme som känns i hjärtat när hon ler åt en. Alla bekymmer e som bortblåsta. Tänk att man kan känna en sån här kärlek till någon. Å tänk att vi äntligen äntligen fick vår ögonsten, som vi längtat.

Jag e ju så kär.... :)