Nu rör det på sig :)
Den 20.4 börjar jag ta nässprayen för att bromsa min egen hormonproduktion. Ultraljuden är inbokade å om allt går som planerat så vecka 21 är veckan för äggplockningen.
Det känns otrooligt pirrigt å nervöst. Tidigare har man haft det i tankarna om att i en snar framtid skall vi börja på, men nu när man har fått datumen fastställda så känns allt mittiallt så verkligt. Ska vi verkligen få börja på med vårt första IVF-behandling?!
Jag e nervös å rädd över hur man kommer att må. När man bloggar å läser andras berättelser så verkar det vara en tuff behandling. Bloggarna är få där man skrivit att det gått fint å ingreppet varit smärtfritt. Jag VET att det är inget emot en förlossning men jag känner mig nervös iaf. Rädd över att man inte har kontroll över situationen. Rädd över att man ska bli överstimulerad eller att det ska inträffa något som gör att behandlingen inte kan slutföras.
Tvi för yrkesskada, när man jobbar inom vården så har man ibland för mycket erfarenheter om saker gällande sjukdomar, vården å kroppen både fysiskt å psykiskt. Plus att man ofta läser om att äggblåsorna är få i antal, av dålig kvalitet vilket leder till att de inte kan frysas in.
Usch, vad man grubblar på en massa skit. Ibland önskar jag att man bara kunde rikta in sig på vad som är planerat å inte grubbla sig tokig.
Men jag har tack å lov mycket annat inplanerat för våren och sommaren, så kanske jag kan tänka på annat emellanåt å koppla bort ivf:en. Vi ska gifta oss i sommar så man har ganska mycket att planera, införskaffa å laga tills det. Det ska bli såå otroligt kul. Jag ser framemot vår dag med iver å spänning. Det känns så otroligt rätt, jag har hittat min stora kärlek, vi har en sån "outtalad" harmoni, eller hur jag ska förklara. Vi sitter många kvällar å konstaterar hur bra vi har det å hur tur vi hade som hittade varann. Han kompletterar mig å utan honom känner jag mig inte hel. Han gör verkligen mitt liv värt att leva. Det finns inte ord till att beskriva hur jag känner. Därför känns det tryckt ändå med tanke på vårt IVF-försök, för vi vet var vi har varandra, vi vet våra åsikter å vet hur vi båda två vill ha det. Han stöder mig till 100% å det känns otroligt tryggt.
Nu har jag nedräkning till den 20:nde, sen får vi se hur det går. Ser framemot att äntligen få börja på. Hoppas man får må bra å inte behöver må illa, det e min största skräck. Humörsvängningar å svettningar å dylikt tror jag att man klarar av, men mår man illa så har man svårt att kunna koncentrera sig på annat.
Väntar med spänning på att dagarna ska gå... :)
Vad skönt att du är på gång. Då startar vi nästan samtidigt fast jag väntar med Synarelan till imorgon. Oroa dig inte för biverkningarna av själva ivf-behandlingen...Att hamna i klimakteriet var inte alls så jobbigt som jag föreställt mig och den tiden gick ganska snabbt, sprutfasen gick också bra - det kändes knappt inte. Biverkningar, överstimulering och dylikt oroa dig inte för det nu, ta det när och om det kommer...Vad kul att du ska gifta dig och att du funnit mannen i ditt liv. Det underlättar så himla mycket. Håller tummarna för att allt ska gå din väg.
SvaraRadera//misshopeful
Jo, så sant.
SvaraRaderaJag kände direkt i måndags när jag fick börja spraya att all nervositet å oro rann av mig, nu känns allt bra :)
Va bra om du/ni orkade igen. Kul att vi börjat samtidigt så får man följa med å se hur det går. Håller tummarna högt för dig oxå.