Dagen med stort D

Tänk att denhär dagen äntligen har kommit. Dagen som jag har längtat efter och fasat för. I lördagsnatt när vi kom hem från bekantas så ville jag inte lägga mig ner å sova... morgonen skulle ju komma då å jag var uttryckligen i panik över att ta testet.
Min kropp säger mig en sak och det värsta vore att testet inte stämde överens med kroppens signaler.

Jag steg upp kl 5, tar ju Lugesteronen då. Kissade i "burken" å ack å ve när urinen bör vara under 30 grader. Hade inte fred att vänta och ska jag vara helt ärlig så klarade jag inte av att testa då än. Ville dra ut på tiden lite, ville inte se sanningen i vitöga än.
Vaknade klockan 7 å låg å preppade mig säkert i 15 minuter. Intalade mig själv att nu SKA jag bara gå på toan å ta testet, hur farligt kan det va???!!
Hade ju såklart tidigar på kvällen lusläst bruksanvisning på testet fast jag kan det nästan utantill från tidigare.

Jag tog ett djupt andetag, tog testet å la det hastigt ner tillbax å vände bort blicken. Jahapp... nu hade jag kommit såhär långt.... Då var det ju bara den lilla biten kvar att avläsa testet. Fick än en gång samla mod till mig för att kunna svänga på huvudet å se på testet.
När jag vände mig å såg på testet så stod jag säkert stilla i flera minuter. Jag kunde bara inte tro mina ögon... Är det fel på testet eller kan dessa test faktiskt visa POSITIVT???!!!!
För det GJORDE DET....

Jag är GRAVID! GRAVID! :o)

Känslan att se testet var overkligt och underbart. Jag hade föreställt mig att jag skulle stå å grina om testet varesig visa positivt eller negativt. Men jag bara stod där å sa: -Ja e GRAVID!! Rörde inte en min. Alla signaler som min kropp har skickat som inte berodde på medicinen var sanna, inte inbillning.
För att vara riktigt säker tog jag ett test till. Å båda visade två STARKA streck. Saken e biff! Jag e änligen äntligen gravid.

Kunde ju glömma att gå tibax i säng. Jag var hur pigg som helst. Min man låg å sov, han drack vin för bådas del igår å ville inte väcka honom när han annars sover så dåligt på nätterna. Så jag fixade frukost åt mig och sen for jag ut på morgonpromenad. Hade bara en tanke i huvet såklart. Jag e gravid. Vår lilla bebbe som man talat med i två veckor nu och försökt få å inse att h*n gör bäst av att stanna där har stannat. Det finns ju inga ord att beskriva denhär känslan. Alla som har genomgått barnlöshet vet ju säkert att oron slutar ju inte här. Man vet ju tyvärr för mycket, i detta fall gör man inte bättre av att vila på för mycket kunskap. Skulle man inte ha så mycket kunskap så skulle man ju inte heller kunna oroa sig
.
Men det hade jag inte tänkt göra heller. För nu är vi såhär långt, vi har +plussat+ å nu tar vi en dag i taget och håller tummarna upp å hoppas på det bästa. Känns så otroligt skönt att embryot har fastnat, man vet ju att det är "tekniskt" möjligt då. :o)

När jag kom hem så vaknade min man å han frågade hur läget är väldigt försiktigt. Han var säkert jätteorolig när han i mörkret inte kunde läsa mitt ansiktsuttryck. Jag sa: "- allt e bra, du ska bli pappa!"
-E det sant?
-Ja, det är det!
Först då började jag grina. :o) Känslan e obeskrivlig, finner ju inga ord. Vi låg länge å bara log å höll om varandra.

Nu har vi ultraljuden den 23:e September, då får vi se bebben på riktigt å se om hjärtat slår å så. Ska ta det lugnt dessa dagar å blicka framåt. För det är ju nu som vår resa börjar. Vår resa till att bli tre!

Denhär dagen är oförglömlig.