I torsdags kom dagen för vårt ultraljud. Jag var ordentligt nervös före ska jag säga. Orolig för att allt inte är som det ska. Men det var det. Gynekologen var urgullig. Förklarade allt, han gick igenom hela bebisen från mun å näsa till hjärtkamrar och aorta och urinblåsan. Kändes tryggt att få se att allt såg okej ut.
Har tidigare sagt att jag INTE vill veta om vi väntar en pojke eller flicka. J vill gärna veta. Före vårt ultraljud blev jag osäker, visst skulle det vara roligt att veta. Lättare att förbereda med färger. Å plus att vi hela tiden talar om "han", kanske det kunde vara nyttigt att förbereda oss för en ev. flicka. Hade beslutsångest före men när vi väl såg vår älskade bebis med ultraljud så kände jag att jag verkligen ville veta. Men tji fick vi. Bebben var så smart så h*n låg med rumpan så lågt ner mot livmodershalsen så det var omöjligt att se vad som gömde sig där. Så nu får vi snällt vänta å se. :) Spännande det oxå, men blev lite snuvad på konfekten när jag en gång bestämt mig. Men å andra sidan känns det skönt, för det var inte vårt beslut. Bebben vill hålla sin identitet dold än så länge iaf. hehe... Vackert så, mamma och pappa får snällt vänta å se!
Har så länge längtat efter att få känna sparkarna. Därför hann jag bli orolig inför ultraljuden när man inte hade känt nå sparkar, men kvällen före i onsdags alltså så låg jag hemma på soffan å kände plötsligt en liten rörelse i magen. Vågade inte tro det var en spark och vågade inte säga åt J innan jag kände fler. Först efter 5 rörelsen kunde jag tro att det var sant å berättade åt J att -nu sparkar vi där inne! Jag blev helt lugn å varm inombords, det var en obeskrivlig känsla att få känna ens baby sparka. Kändes väldigt svagt, mer som små smekningar. Varje gång man känner en rörelse så stannar man upp å bara väntar på följande, å det kan dröja. Men nu på bara några dagar märker jag att sparkarna har blivit starkare. Idag åkte vi bergådalbana där inne. Det känns så häftigt så man har allt svårt att vara tyst när det rör sig där inne. Man spricker av lycka varje gång. Går inte att vara på dåligt humör efter att man känt en spark. Det e otroligt! =)
Jag lever i en lyckobubbla som bäst, det är helt ofattbart att vi äntligen har vår bebbe i magen. Tänk att vi lyckades, att allt har gått så bra. Vi får hoppas å tro att resten oxå går bra. Imorgon är jag i vecka 20+0, halva tiden gått nu...
Åh, äntligen! Vad roligyt att du känner sparkarna nu, visst är det underbart.
SvaraRaderaH*n gjorde rätt som dolde könet för er. hi,hi då blir spänningen så mycket större när dagen kommer. Tänk nu har du redan gått halva tiden och är inne på finalhalvan. Grattis. TÄnk att vi båda lyckades med våra ivf-behandlingar - jag tror vi ska vara väldigt tacksamma för det, hör allt för många som inte lyckas. Lider så med dem. Men är dubbelt så glad för våran skull, man tar ingenting för givet längre.
Ha det bäst och om vi inte hörs innan jul så god jul på er och gott nytt år.
Tack så mycket! Jo, man tar nog inte en dag förgivet. Man lider med de som ej lyckas, har tyvärr en nära vän som kämpar på fortfarande efter flera år. Det går inte en dag som man inte är tacksam över att vi lyckats.
SvaraRaderaGod Jul och Gott Nytt År åt er oxå. Kom ihåg att koppla av å njuta.
Allt gott!
Kram