Vecka 30+2 Hemma, hemma

Här tar vi det bara lugnt! Det har äntligen slutat att snöa. Vi har så otroligt mycket snö på gården så ska det snöa mer så börjar vi ha slut på ställen att skotta det. Vi har oljuget över 1,5 m snö över hela gräsmattan. Å jag som drömmer om våren å att få börja pyssla på i trädgården. Jordgubbslandet ligger under ett massivt snötäcke. Får vara nöjd om vi får fram dem innan Juli-Augusti.
Har varvat ner ganska bra tycker jag. Förrutom idag, idag känns det jobbigare. Magen trycker på uppåt så jag har så tungt att andas. Sitter här å flåsar under tiden jag skriver... Bebben sparkar på för fullt på kvällarna så magen gungar från sida till sida. Det e suverän kvällsunderhållningen att ligga å titta på magen. Jag börjar mer å mer urskilja rörelserna. =)
Läkarbesöket gick bra. Min cervix är ej påverkad å livmoderhalsen var typ 3 cm. Kändes tryggt att få höra med tanke på mina sammandragningar. Det har kanske varit liiite lugnare med dem nu de sista dagarna. Men då har jag å andra sidan inte gjort mycket heller. Suttit å slappat å varit motivationslös. Har städat i skåpet lite iaf. Å plockat bort de kläder jag VET att jag inte kommer att rymmas in i till sommaren ;o) , de får vi spara till nästa sommar. Höll upp en jeanskjol som jag hade ifjol å började småfnissa för mig själv. Vågade inte prova den för jag hade högst fått upp den till knä-nivå, hehe... Men, jag SKA nog i den en dag. Vi ska föda fram en baby först å amma så det ryker om! =)

Familjförberedelsekursen var helt okej i tisdags. Vi hade en som kom å föreläste om parförhållandet å hur det ändras när man blir tre. Sen fick männen diskutera sinsemellan medan vi magrunda satt å ventlilerade allt från förlossning, till barnavård till morföräldrar. De flesta var väldigt pratglada å diskussionen flöt på. Sen fick vi alla se på en förlossningsfilm. Den va typ från 80-talet men den va väldigt realistisk. På något sätt ingav den mig trygghet. Som sagt en förlossning är ju ett dygn av ens liv, inte mer (förhoppningsvis) än det. Plus att sen kommer ju belöningen efter all smärta. Min kropp vet hur den ska föda fram ett barn. Min uppgift är egentligen att lita på kroppen å hålla huvet kallt. Blir jag stressad/orolig etc så utlöser jag stresshormoner som hämmar oxytocinet i kroppen som gör att förlossningen startat å aktiverar livmodern att föda fram barnet. De poängterade i filmen oxå att smärtan vid förlossningen e ju en helt annan sorts smärta än vad man e van vid om man typ skadar sig. Man ska inte vara rädd för smärtan utan lita på att arbeta igenom den för den för en närmare ens barn. Puh, det blev mycket text. Men, det håller jag hårt på tills motsatsen blir bevisad. Boken som jag läsar "Att Föda" betonar mycket detdär oxå att det beror mycket på kvinnans "mentala stadie" ,om man e orolig, rädd eller stressar, hur länge en förlossning tar. Och att man ska på förhand se sig själv, vad ger mig styrka när jag har det jobbit etc. Så att mannen kan hjälpa å peppa en på bästa sätt när man e som mest frustrerad å matt. Knappa 10 veckor kvar... Det ska bli spännande...

Nu ska jag gå å möta min mor på stan. Ska kännas skönt att gå lite, det pressar så mycket uppåt mot lungorna, så kanske det blir lättare att gå lite...

Solen skiner å det är en bra dag idag! :)